Kategori: Cosplay-bloggen

  • Efter DreamHack: jag, maskerna och tystnaden som blev kvar

    Av Jossan, cosplaysweden.se


    När hallens brus slocknar

    Jag kommer hem, vrider om nyckeln och allting stannar. Peruken på hatthyllan ser ut som en sovande katt. Skorna pekar mot dörren som om de vill tillbaka. Det är märkligt hur ljudet från DreamHack dröjer kvar i kroppen som en rest av hav: ett avlägset dån, en puls som fortsätter fast allt är tyst. Jag sätter mig på golvet, lutar ryggen mot väggen och låter axlarna sjunka. Det är först då jag märker hur lätt jag andas.

    Det finns stunder efter en con som känns större än helgen själv. Det är inte bilderna, inte likesen, inte ens minnet av scenerna. Det är det där stilla rummet som öppnar sig när allt är över. Det rummet är mitt just nu. Och jag tror att jag söker tillbaka till DreamHack om och om igen för att få tillgång till just det: efterklangen.


    Cosplay som ett andra skinn

    Under helgen bar jag två gestalter. Inte bara dräkter, utan sätt att vara i världen. Den ena var tyngre, med skugga och kant. Den andra mjukare, som om den bad mina rörelser om tålamod. Båda var sanna. Det är något med cosplay som gör att jag kan prova mina gränser utan att behöva förklara mig. Jag går från “jag” till “en annan jag” och tillbaka, och i skarven finns något som liknar hemlighet. Inte hemlighetsfull för andra, mest för mig.

    Det andra skinnet talar ett annat språk. När jag tar på mig masken hör jag mig själv svara lite långsammare, stå lite rakare, lägga vikten annorlunda i steget. Alla de där små sakerna blir som ett alfabet. Det är inte teater. Det är mer som att kroppen minns ett alfabet jag lärde mig innan jag visste att jag kunde. Och mitt i sorlet av musik, tangentbord och vänners skratt så blir det tydligt: jag klär inte bara ut mig. Jag letar efter en ton som bär.


    Ansikten jag möter, ansikten jag bär

    Det är nästan komiskt hur jag minns DreamHack i ansikten. Inte i program, inte i tider. Jag minns någon som log med hela ansiktet och gjorde en liten vinkning som kändes som en hemlig hälsning. Jag minns blicken hos en person som precis vågade gå fram för att säga: “Jag gillar din tolkning.” Jag minns också mitt eget ansikte i en spegel längre in i hallen. Det där korta ögonblicket när jag ser mig själv genom dräktens inre fönster och det klickar till: jag bär en gestalt, men den bär mig tillbaka.

    Cosplay blir ett sätt att se andra. Det är en sorts samtycke i luften: vi låtsas, men låtsas på riktigt. Vi bär sagor som slitna jackor, inte för att gömma oss, utan för att kunna mötas utan de koder som brukar komma först. När vi nickar mot varandra är det som om vi säger: “Jag fattar. Jag ser vad du försöker.” Den frasen är mjuk och stor på samma gång.


    Ljuset, ljudet, rummet

    DreamHack har ett eget väder. Ljus som sveper över golv som vågor. Ett beat som inte jagar, bara påminner. När jag går mellan hallarna känns det som att byta klimat. Det öppnar och sluter om mig. Jag märker hur jag lägger märke till små saker: glansen i en målad kant, en spricka i foam som inte stör, bara berättar att den här rustningen har rest. Jag hör hur någon skrattar i en annan riktning och skrattet följer mig som en tråd.

    Det är något med massor av människor som samlas kring valda världar som gör att luften tjocknar av betydelser. Jag går inte i en kö, jag går i ett flöde av minnen som ännu inte hänt. Varje gång någon stannar mig, varje gång jag blir ett motiv, känns det inte som att bli avbruten. Det känns som att bli till.


    Fotot som sanning och löfte

    Jag tänker mycket på kameran. Den dyker upp som ett öga som frågar utan att tränga sig på: “Får jag fånga din version av dig?” När jag säger ja är det inte bara för att få en bild. Det är för att få ett kvitto på att det jag bär på riktigt händer. Den första bilden i en serie brukar bli stel. Den andra lossnar lite. Den tredje är ibland träff. Men nästan alltid är det mellanrummet som känns. Det där bokstavliga andetaget innan posen hittar sin form. Just där befinner jag mig helt. Masken hamnar rätt, blicken hittar ett hem, jag står inte längre och väntar – jag är i bilden.

    När jag ser bilderna efteråt blir jag inte alltid träffad av hur “bra” något blev. Jag blir träffad av hur närvarande jag ser ut. I en av helgens bilder står jag i kanten av en ljusstrimma. Dräkten glimmar inte, men den andas. Jag ser att jag var där. Jag ser att jag ville vara där.


    Tröttheten som mjuk kompass

    Det finns en särskild sorts trötthet efter en con. Den är inte vass. Den skär inte. Den är varm och vet var den ska. Den lägger sig över axlarna och säger: “Nu räcker det.” Den rösten brukar jag försöka lära mig att lyssna på. Under helgen blir jag ibland för stark för mitt eget bästa. Jag glömmer tid, glömmer hunger, glömmer att jag bär tyngd. Efteråt kommer allt tillbaka som en sorts ordning. Kroppen radar upp det som hänt och pekar: här fanns glädje, här fanns nervositet, här fanns stillhet.

    Tröttheten visar mig vad som spelade roll. Inte vad som syntes mest. Den säger: “Minns när någon tog din hand för att du skulle ta ett steg upp utan att snubbla.” Den säger: “Minns att du skrattade åt något helt oviktigt och att det skrattet öppnade en hel eftermiddag.” Den pekar inte mot scenen. Den pekar mot de små broarna mellan människor.


    Tystnadens efterklang

    När jag stänger dörren hemma hör jag min egen röst igen. Den låter annorlunda efter DreamHack. Lite mer jord, lite mindre brus. Jag tar av mig dräktens sista del och det känns inte som att kliva ur något. Det känns som att lägga ifrån mig ett ord som blivit sagt. Tystnaden är inte tom. Den är full av betydelser som får utvecklas i fred. Jag går runt i lägenheten som om jag bar på en hemlig nyckel. Inget magiskt. Bara förståelsen att kroppen vet mer än den hinner säga under en helg.

    I köket skramlar jag med ett glas. Vattnet smakar som ett tunt löfte. Jag tänker på hur lätt det är att tro att allt handlar om att bli sedd. Men det som bär, tänker jag, är stunderna när jag får syn på mig själv utan att jaga det. När jag märker att jag står stadigt, med eller utan rustning.


    Masken som spegel

    Det är lätt att prata om masker som något vi gömmer oss bakom. Jag upplever det sällan så. Masken jag bar i helgen var mindre vägg, mer spegel. Genom den kunde jag studera min egen längtan utan att den kändes som ett krav. Jag märkte var jag vågade ta plats, var jag tvekade, var jag började överprestera. Dräkten gjorde det synligt. Det blev enkelt att förlåta sig själv för små snedsteg. En repad kant är inte ett misslyckande. Den är ett vittne. “Jag var med.” Den frasen återkommer i huvudet som ett lugn.


    Gemenskapen i mellanrummen

    Det är konstigt hur stark gemenskapen känns när man inte pratar. I en korridor gör vi plats för varandra utan att se det som en gest. En hand vilar kort på en axel för att visa riktning. Någon nickar mot en vattenautomat och jag följer. Vi delar inte alltid ord, vi delar riktning. Det är kanske det finaste jag vet med den här kulturen: den kollektiva takten. Den som inte kräver att vi är likadana, men som gör oss rytmiska tillsammans.

    Jag minns en stund när jag stod vid en vägg och bara tittade. Jag kände mig inte ensam, bara vilande. Andras röster passerade som vind. Någon stannade en bit ifrån, lutade sig också mot väggen. Vi såg inte på varandra, men det fanns ett rofyllt “hej” i avståndet. Jag tog med mig det hem. Den sortens hej har jag saknat ibland utanför de här rummen.


    Hemresan och det mjuka bokslutet

    Hemresan var grå på det där bra sättet. Ett tåg som rörde sig i lagom fart, landskap som vek undan utan att göra väsen. Jag lade dräktsakerna prydligt i en påse och lät händerna vila i knät. När tåget stannade i små orter såg jag människor stiga på med väskor som bar andra historier. Jag tänkte att våra helger inte är så olika ändå. Vi gör något vi bryr oss om. Vi vill känna att dagarna rymde oss. Vi vill lägga huvudet på kudden och veta att något i oss fick andas.

    När jag klev av tåget var luften sval och smidig. Jag gick långsamt för att låta tankarna hinna ikapp. Bakom mig försvann vagnen, framför mig lyste en gata jag gått tusen gånger. Den såg ny ut. Det räckte.


    Vad som dröjde sig kvar

    Det jag tog med mig från DreamHack var inte “bäst i något”. Det var inte ens starka ögonblick staplade på varandra. Det var en låg, stadig känsla av riktning. Som ett hjärtslag på sparlåga som ändå håller allt igång. Jag bar något och blev buren tillbaka. Jag såg människor och blev sedd på ett sätt som inte mätte, bara noterade: “Du är här.” Ibland räcker det.

    Jag tänker att cosplay för mig är ett sätt att resa utan att lämna min plats. En möjlighet att prova hur jag låter när jag vågar mer, och hur tyst jag kan vara utan att försvinna. I hallarna blir det tydligt att vi inte behöver rättfärdiga vår lek. Vi bara leker, och i leken uppstår allvar. Inte hårt allvar, utan det där mjuka som gör att blicken stannar och hjärtat svarar.


    Att återvända utan att springa

    Nu, hemma, känns inte nästa event som en sträcka jag måste vinna. Det känns som en stig jag redan börjat gå. Dräkterna får vila på sina krokar. Peruken slumrar. Någonstans i mig har det lagt sig ett stilla sediment: damm från mässgolv, små ord jag inte hann skriva upp, värme från händer som höll i kameror, tyg, remmar, kaffe. Allt det lägger sig som ett tyst arkiv. Jag vet att jag kommer öppna det en kväll när det regnar. Jag kommer riva lite foam, dra en söm, måla en kant, och utan att tänka kommer kroppen minnas vägen från hallen, genom sorlet, ut i luften igen.

    Jag behöver inte stora ord för det. Jag behöver bara konstatera: jag var där. Jag är här. Masken och jag talar med varandra. Vi kommer ses igen.

    — Jossan, cosplaysweden.se

  • Inför mässhelgen: min packlista, pepp och små hacks

    Det är den där pirriga veckan igen. Jag sitter vid köksbordet, stryker kantband och dricker för starkt kaffe. På fredag kliver jag in på Comic Con Stockholm – med en halvfärdig prop, ny limpenna och hjärtat i halsgropen. Här är hur jag förbereder mig, vad som åker ner i väskan och vilka små knep som brukar rädda dagen.

    Vad jag tar med – min enkla packlista

    • Nöd-kit: textillim, säkerhetsnålar, kardborre, mini-syset, superlim, tejp.
    • Smink & hår: settingspray, puder, limstift till bryn, bobby pins, hårnät, liten hårspray.
    • Snabbfix: våtservetter, fläckpenna, plåster, skavsårstejp, huvudvärkstabletter.
    • Props & delar: extra remmar, O-ringar, reservskruvar, gummisnoddar.
    • Energi: vattenflaska, salt snacks, banan, pastasallad i burk.
    • Logistik: powerbank, laddsladd, biljett i mobilen, kontanter till småköp.
    • Bekvämt: tofflor/inneskor för backstage, tunn hoodie till kyliga hallar.

    Så planerar jag min cosplay-dag

    • Jag fotar alla delar på golvet kvällen innan. Lätt att se vad som saknas.
    • Jag sätter larm för “byta skor”, “äta” och “andas” (ja, det sista också).
    • Jag bokar fototräffar max 20 minuter åt gången. Resten får vara spontanmys.
    • Jag skriver tre mål: träffa en vän, se en panel, prata med en ny cosplayare.

    Scenvibbar utan stress

    Ska du tävla? Jag kör den här enkla modellen:

    1. Presentation: en mening om karaktären och en om hantverket.
    2. Tre fokusdetaljer: “handsydd passpoal”, “3D-print + sandning”, “vädring i tre lager”.
    3. Rörelse: prova tre poser och ett avslut. Filma med mobilen, känn rytmen.
    4. Plan B: om något går sönder – le, äg det, gå av lugnt. Juryn ser hantverket ändå.

    Hantverksnörderi jag håller på med just nu

    • Skumrustning: jag förvärmer EVA lätt med varmluft och ritsar linjer med trubbig penna.
    • Wig-styling: tvinnar små sektioner, sprayar lätt, blåser kallt, låter svalna helt.
    • Sömnad: syr kanaler för ståltråd i manteln – ger fin form utan att väga tungt.
    • Vädring: akrylfärg + vatten + svamp. Torka av i kanter, lämna djupet mörkt.

    Små sociala hacks (för oss som blir trötta av sorl)

    • Bestäm en “safe spot” med kompisarna. “Vi ses vid sodaautomaten varje hel timme.”
    • Ha ett “snack code word”: när någon säger “nachos”, tar ni fem minuters paus.
    • Säg “fotar efter panelen?” om du behöver flytta på en spontan photoshoot.

    Budgetvänligt mässmys

    • Dela hotellrum eller åk hem på kvällen om du bor nära.
    • Ta med egen matlåda och en liten termos.
    • Köp material efter mässan när butikerna kör kampanjer.
    • Byt tygspill och Worbla-bitar med vänner – det blir nya detaljer.

    Om du ser mig

    Jag går en dag som casual Jinx (Arcane) och en dag som en mjuk Morgana med mörklila vingstomme. Vinka! Jag älskar att prata mönster, limpennor och det eviga “hur fäster du axelrustningen”-snacket.

    Efteråt – så undviker jag post-con-depp

    • Lämna väskan packad med basgrejer direkt när du kommer hem.
    • Välj ut tre favoritbilder och skriv två meningar om vad som kändes fint.
    • Planera en liten sykväll veckan efter. Te, musik, lågt tempo.

    Vi ses på golvet. Ta hand om fötterna, drick vatten och glöm inte att äta. Och du – din cosplay är tillräcklig precis som den är. Jag hejar på dig. /Jossan

  • Jag räknar ner dagarna till Comic Con!

    Peppen börjar redan nu

    Det är något med den där tiden innan Comic Con. Luften känns liksom lite laddad. Jag går runt med fjärilar i magen och kalendern öppen i mobilen. Varje dag stryker jag ett datum och tänker: nu är det en dag närmare.

    Jag har gått på Comic Con i flera år nu, men känslan innan är alltid densamma. Förväntan. Pirret. Ljudet av symaskinen som går lite för länge om kvällarna.


    Cosplaykaoset i full gång

    Just nu ser mitt vardagsrum ut som ett litet kaos. Tygbitar, sprayfärg, en halv peruk på soffan (don’t ask). Jag försöker låtsas som att jag har kontroll, men det är väl halva grejen – att leva lite i det där kreativa röran.

    Jag syr, testar smink, justerar rustningen, fotar lite referensbilder. Och varje gång jag tror jag är klar, så hittar jag något jag vill förbättra. Det är som ett oändligt projekt som bara får liv på riktigt när jag står där på mässgolvet.

    Packlistan som aldrig blir färdig

    Jag har redan börjat skriva packlistan. Tre gånger.
    Först den stora listan – med allt från kostymdelar till laddare. Sen en för smink och hårgrejer. Och en hemlig lista med snacks, plåster och tejp (den överlever man inte utan).

    Förra året glömde jag skosulor och kunde knappt gå efter dag två. Aldrig igen. Den här gången ska jag vara förberedd. Tror jag.


    Människorna är halva grejen

    Det bästa med Comic Con är ändå alla man träffar. Det känns lite som att kliva in i en annan värld där alla pratar samma språk – även om det råkar vara på elvish, klingon eller bara cosplaynördiga internskämt.

    Jag älskar att se hur mycket folk vågar ta plats. Hur någon går förbi i en enorm rustning och alla applåderar. Eller hur ett barn i en hemgjord dräkt får leenden från hela kön till mässhallen. Det är så mycket värme i den där bubblan.


    Jag längtar. Så himla mycket.

    Just nu är det elva dagar kvar. Jag känner mig både stressad och lycklig. Lite trött. Men mest bara pepp.
    När jag tänker på ögonblicket jag kliver in i hallen – ljudet, doften av kaffe, alla färger och kostymer – då vet jag varför jag gör allt det här.

    Comic Con är inte bara en helg. Det är årets stora andningspaus för mig.
    Och jag räknar ner varje timme tills det börjar.

  • Comic Con Stockholm 2025 – mina planer, pepp och tips

    Hej på er! Jossan här. Jag sitter med en kopp kaffe och planerar hösten – och som vanligt är det en sak som står ut: Comic Con Stockholm 2025.
    Det är något speciellt med den helgen. Det är som att hela nördvärlden samlas på ett ställe – cosplayare, gamers, filmskapare, serietecknare och fans av allt möjligt.


    När och var går Comic Con i Stockholm?

    I år hålls Comic Con mellan 31 oktober och 2 november 2025Stockholmsmässan i Älvsjö.
    Det blir tre fulla dagar med paneler, utställare, workshops, tävlingar och cosplay så långt ögat når.
    Förra året var det över 40 000 besökare, så det lär inte bli lugnare nu.


    Vad som är nytt 2025

    Jag har kikat på vad som väntar i år, och det verkar som att mässan växer åt flera håll:

    • Fler scener och mer fokus på gaming och streamingkultur.
    • Fler internationella gäster – både skådespelare, serietecknare och cosplayartister.
    • Ett nytt område för digital konst och AI-design, vilket låter rätt spännande.
    • Och förstås – cosplaytävlingarna som alltid drar full publik.

    Så här tänker jag lägga upp helgen

    Fredag – startskottet

    Jag gillar att komma tidigt första dagen, innan det blir för trångt. Då kan man i lugn och ro kolla montrarna, säga hej till vänner och känna in stämningen.
    Jag brukar också försöka hinna med någon panel direkt – ofta är det de mindre programpunkterna som är roligast.

    Lördag – cosplayens höjdpunkt

    Den här dagen går jag all in på cosplay.
    Jag fotar, pratar med folk, deltar i små spontana möten och försöker hinna med den stora tävlingen. Det är alltid lika kul att se hur mycket kreativitet som ryms på en och samma scen.

    Söndag – avslutning och fynd

    Söndagen är min “slow day”. Jag går runt i lugn takt, köper kanske något jag spanat på, och säger hej då till folk jag träffat under helgen.
    Det blir alltid lite vemodigt, men på ett fint sätt.


    Mina bästa tips till dig som ska dit

    TipsVarför det hjälper
    Planera ditt schemaDet finns mycket att se – bestäm i förväg vad du inte vill missa.
    Ta med mellanmålDet blir långa dagar och köerna till maten kan vara brutala.
    Powerbank är ett måsteMobilen dör fort när man fotar och filmar hela dagen.
    Ha bekväma skorDu går och står mer än du tror.
    Ta kollektivtrafikDet är smidigare än att jaga parkering.
    Liten cosplay-nödväskaNålar, tejp, lim – du kommer tacka dig själv senare.
    Våga prata med folkAlla är där för samma sak, det är lätt att hitta vänner.

    Det jag mest längtar efter på Comic Con 2025

    Det bästa med Comic Con är känslan av gemenskap.
    Att stå mitt i ett hav av människor som alla brinner för sina intressen – det är magiskt.
    Jag ser fram emot att se nya tolkningar av klassiska karaktärer, träffa kreatörer jag följt länge och inspireras till egna projekt inför vintern.


    Så, om du planerar att gå – börja fixa biljetter, cosplay och schema redan nu.
    Och om du ser en tjej i lila peruk som försöker balansera en kaffe och ett svärd samtidigt… ja, då är det förmodligen jag. Kom fram och säg hej! 💜

  • Comic Con Stockholm 2025 – här är gästerna jag längtar efter att möta

    Hej på er! Jossan här 👋
    Jag har precis suttit och plöjt igenom Comic Con Stockholms line-up för 2025 och jag är helt uppe i varv. Det känns som att årets upplaga blir fullpackad med både skådespelare, röstskådespelare och några riktigt tunga namn inom seriekonsten. Jag tänkte dela med mig av hela listan – och samtidigt berätta lite om varför just de här personerna gör mig extra pepp.


    🎭 Gästlistan – skådespelare och röster vi känner igen

    Comic Con i Stockholm brukar alltid blanda olika genrer och år i sin lineup. Årets gäster känns som en spännande mix av både nya favoriter och etablerade namn:

    • Christopher Mintz-Plasse – för mig är han alltid ”McLovin” från Superbad, men han har också gjort massor av röster i animerat, bland annat Kung Fu Panda.
    • Robin Lord Taylor – de flesta av oss cosplaynördar känner honom som Pingvinen i Gotham. Jag älskar hans sätt att ge skurken en mänsklig sida.
    • Devora Wilde – jag ser fram emot att höra henne prata om sina roller och processer. Hon har en energi som smittar.
    • Mick Wingert – en av de där röstskådisarna som många har hört utan att veta att det är just han. Jag vill verkligen höra om hans resa in i dubbningens värld.
    • Sean Pertwee – en brittisk ikon, känd från både film och tv. Jag tycker han alltid lyckas ge sina roller en lite rå men varm känsla.
    • Samantha Béart – en gäst som tillför mycket bredd till programmet. Jag är nyfiken på hennes erfarenheter och vad hon tar upp i panelerna.
    • Reed Shannon – ung, driven och redan med ett starkt CV. Tror han blir en av de där gästerna man kommer prata mycket om efteråt.
    • Tim Downie – han har den där klassiska brittiska charmigheten och humor som passar perfekt på en Comic Con-scen.

    ✍️ Comic Artists – stjärnorna bakom pennan

    För mig är konstnärerna minst lika viktiga som skådisarna. Här är årets officiella lineup på seriesidan:

    • Howard Chaykin – en riktig legend. Han har varit med länge och skapat serier som verkligen har format branschen.
    • Zoe Thorogood – en av de mest spännande nya rösterna inom seriekonst just nu. Hennes stil är lekfull, rå och väldigt personlig.
    • Chris Sprouse – hans sätt att bygga världar är något jag alltid fastnar för. Klara linjer, tydliga karaktärer, riktigt snyggt.
    • Lee Bermejo – jag älskar hur mörkt och dramatiskt hans bilder ofta är. Han jobbar mycket med kontraster och känsla.

    Det är alltid något särskilt med att se dessa konstnärer sitta live på Artist Alley. Jag kan stå länge och bara kika på processen, hur några snabba skisser förvandlas till något som ser helt färdigt ut.


    🌟 Varför Comic Con betyder så mycket för mig

    För mig är Comic Con inte bara ett event. Det är ett sätt att samla allt jag älskar på samma plats: cosplay, serier, film, spel, konst och människor som brinner för samma saker. Att få se de här gästerna på scen, höra dem berätta sina historier och få chans att ställa frågor känns nästan lite magiskt.

    Jag längtar särskilt efter att se samspelet mellan publiken och gästerna. Det är något speciellt när en fråga får ett oväntat svar, eller när en konstnär visar sin process och man plötsligt förstår hur mycket hjärta som ligger bakom en serie.

    Och för oss som cosplayar är det här också en chans att glänsa lite extra. Att gå runt bland montrar och artister i en dräkt man lagt ner timmar på, och plötsligt få ögonkontakt med någon som förstår precis vilken karaktär man föreställer.


    👀 Vad jag ser mest fram emot på Comic Con i Stockholm

    • Att se Robin Lord Taylor prata om Gotham och kanske dela lite behind-the-scenes-skvaller.
    • Att få höra Mick Wingert berätta om röstskådespeleri – perfekt inspo för oss som älskar dubb.
    • Att hänga vid Artist Alley och se Zoe Thorogood eller Lee Bermejo skapa live.
    • Och, såklart, att gå runt i full cosplay bland tusentals andra som gör samma sak.

    📅 Slutsats

    Årets Comic Con i Stockholm blir en mötesplats för alla oss som älskar fandoms, cosplay och serier. Gästerna är en blandning av gamla favoriter och nya upptäckter, och jag tycker lineupen känns både bred och inspirerande.

    Så – packa väskan, ta fram nålen och tråden och börja fila på din cosplay. Vi ses på Comic Con!

    Länk: Här hittar du mer information om Comic Con Stockholm 2025

    / Jossan 💖

  • När orden träffar rakt i hjärtat

    Alltså, ibland läser man något och bara… “Ja! Precis så där är det!”.
    Det hände mig häromdagen när jag snubblade över den här artikeln på SVT om Ace från Borlänge.

    Ace pratar om att det är coolt att vara nörd, och jag kände igen mig i nästan varje mening. Det handlar inte bara om att gilla ett spel, en serie eller ett universum – det handlar om att våga visa det, fullt ut, utan att skämmas.

    Mer än bara kostymer

    För mig har cosplay alltid varit mer än bara kostymer och poser framför kameran.
    Det är gemenskapen, skapandet, och känslan av att få vara precis den man vill vara – utan att någon ska säga att det är konstigt. Det är timmar av planering, av att leta rätt material, av att sitta med små detaljer tills fingrarna värker men hjärtat är nöjt.

    Jossan på cosplay-bloggen om att hitta en nördfrände.

    Jag minns första gången jag vågade ta på mig en hel cosplay på en konventdag. Hjärtat slog hårt, men det var inte av nervositet utan av glädje. Där och då kände jag att jag hade hittat mitt folk – människor som pratade samma språk som jag, även om det var på japanska, klingon eller full-on fantasy.

    Stå upp för din nördighet

    När jag läste Aces ord om att stå upp för sin nördighet och visa det med stolthet… ja, då blev jag varm i hela kroppen. För det är så lätt att låta bli, att gömma undan den där delen av sig själv för att passa in. Men varje gång jag har valt att visa den fullt ut har jag fått tillbaka glädje, vänskap och minnen jag aldrig skulle vilja vara utan.

    Så, till alla som någon gång tvekat: kör. Var din egen hjälte, din favoritkaraktär, eller din egen påhittade figur. Sätt på dig dräkten, kliv in i rollen och låt världen se vem du är. Det är bland det finaste som finns – och vi behöver fler som vågar.

    /Jossan

  • Tankar om Medeltidsveckan – cosplay, hantverk och drömmar om Visby

    Jag sitter just nu med en kopp te och scrollar bland bilder från förra årets Medeltidsvecka i Visby. Det är något med den där stämningen – kullerstensgatorna, eldsjonglörerna, lukten av tjära och nybakat bröd – som gör att det börjar klia i mina fingrar efter nål och tråd.

    Jag har aldrig varit där själv. Inte än. Men varje sommar kommer suget. Och i år… kanske det är dags?


    Medeltidsveckan och cosplay – en perfekt kombo

    För dig som älskar cosplay, lajv eller bara drömmer om en annan värld, så är Medeltidsveckan rena drömmen. Det är som ett levande rollspel där alla är med. Folk syr sina egna kläder, smider smycken, tillverkar läderväskor och bygger upp sina egna världar.
    Det är inte exakt som på ett konvent – här är allt lite mer jordigt, historiskt, organiskt. Men känslan av gemenskap är densamma.


    Jag vill sy min egen dräkt

    Jag har börjat kika på medeltida mönster – särskilt klänningar från 1300-talet. Långa ärmar, snörningar, linne och ylle. Kanske syr jag något i naturfärgat tyg, med ett enkelt bälte i läder.
    Jag gillar när plaggen ser använda ut. Slitna kanter, lite smuts på fållen… det ger liv.
    Tanken är att skapa något som inte bara ser rätt ut, utan som känns rätt.


    Inspiration från historien – med min egen twist

    Det fina med Medeltidsveckan är att man inte måste vara historiskt korrekt. Visst, det finns de som är supernoga – och det är grymt. Men det finns också plats för kreativitet. Jag tänker blanda historiska element med cosplaytekniker. Kanske lite broderi, kanske något oväntat material? Det viktiga är att det känns jag.


    Tips till dig som också är sugen

    Om du, precis som jag, drömmer om Visby i augusti – här kommer några snabba tips:

    • Börja med enkla plagg: En särk i linne och ett överplagg räcker långt.
    • Tänk lager på lager – det ger både värme och stil.
    • Kolla in begagnat och loppis för tyg och detaljer.
    • Häng i forum och grupper – det finns massor av tips och tutorials.
    • Och viktigast: våga prova! Det behöver inte bli perfekt.

    Kommer jag åka?

    Jag vet inte än. Men jag vill. Jag har sparat några dagar semester, och syrummet är i ordning. Kanske ses vi där, du och jag? I gränden, med en kåpa på och ett leende i ögonen.
    Håll tummarna.

    Kram,
    Jossan 🖤

  • Semester, syskonbarn och en halvfärdig rustning

    Hej hej!

    Nu var det ett tag sen jag skrev här, och jag tänkte att det kanske är dags för en liten uppdatering. Anledningen till tystnaden? Jag har haft semester. En sån där semester där man tror att man ska få massor gjort – men som istället fylls av glass, myggbett och långa kvällar i hängmattan.

    Det har varit så himla skönt att bara få vara. Jag har varit hos mamma i Hälsingland i två veckor, och där finns det knappt någon mottagning. Huset ligger mitt i skogen, med sjön precis nedanför, och varje morgon gick jag ner till bryggan och doppade tårna i vattnet medan kaffet fortfarande rykte i muggen. Låter som en dröm, jag vet – och det var det också. Men man blir ju lite… off från omvärlden. Så sorry för att det inte kom några inlägg här!

    Men! Cosplayen har inte stått helt still.

    Jag hade med mig en hel IKEA-kasse full med EVA-foam, en värmepistol, kontaktlim och några utskrifter på rustningsdelar som jag börjat skissa på innan jag åkte. Min systerdotter, som är 9 år och redan helt inne i My Hero Academia, hjälpte mig rita ut delar till axelskydden. Hon var sjukt noggrann, och vi fick faktiskt ihop en hel del tillsammans. Det blev mycket skratt, en del spill, och lim där det absolut inte skulle vara lim.

    Jag håller just nu på med en rustning baserad på en egen version av en karaktär från Elden Ring – typ min tolkning av en Tarnished riddare, med inspiration från Malenia och lite nordisk mytologi. Det är första gången jag jobbar med så många lager tyg och armor samtidigt, så det går långsamt. Men det känns som att det kan bli något riktigt bra till slut. Jag hoppas få ihop det till höstens konvent i Uppsala.

    Och apropå konvent – har ni sett schemat för hösten? Det är så mycket kul på gång! Jag har inte bestämt vilka jag ska på än, men jag tänkte skriva ett inlägg om det snart och kanske be om era tips på vilka som är värda att åka till. Jag gillar de lite mindre träffarna där man verkligen hinner prata med folk, men ibland är det också skönt att bara försvinna in i mängden och nörda loss.

    Nu är jag tillbaka i stan igen, och det känns både skönt och lite vemodigt. Jag saknar redan tystnaden i skogen och att gå runt osminkad i pappas gamla flanellskjorta, men samtidigt – det kliar i fingrarna att börja jobba ordentligt med cosplayen igen. Jag har massor av idéer och jag tänkte försöka dokumentera lite mer under hösten. Fler bilder, fler små tips, mer behind the scenes.

    Så – tack för att ni är kvar här trots sommarpausen. Jag ser verkligen fram emot att nörda vidare med er nu när hösten närmar sig.

    Vi hörs snart igen 💛

    /Jossan

  • Längtan efter Närcon – mitt hjärta slår för Linköping i juli

    Alltså… nu börjar det verkligen kännas. Den där speciella pirret i magen när man vet att något riktigt efterlängtat närmar sig. Jag pratar såklart om Närcon i Linköping. Det är som att hela kroppen fattar att det snart är dags, även om jag försöker ta det lugnt. Men nej, det går inte – jag är helt uppspelt!

    För mig är Närcon inte bara ett konvent. Det är liksom en paus från allt det vanliga. En plats där jag får vara precis den jag vill. Där alla runt omkring mig förstår varför man nördar ner sig i detaljer, varför man lägger timmar på att få en rustning att sitta rätt, eller varför man hellre snackar anime än går ut på krogen.

    Jag har redan börjat packa lite smått. Eller, okej – mest har jag spridit ut saker över hela mitt golv och försökt få någon slags överblick. Men det är en del av processen, eller hur? Jag tänker ta med min gamla favorit-cosplay i år, men piffa upp den med några nya accessoarer. Jag testar foam för första gången, och det är både kul och frustrerande. Men det är något med känslan av att skapa något med sina egna händer som gör det värt det varje gång.

    Och herregud, campingen! Det är kaos, det är mygg, det är alldeles för lite sömn – och ändå är det bland det bästa jag vet. Att sitta i en klunga med vänner man inte träffat på ett år, dricka för mycket sockerdricka och skratta åt gamla konventminnen… det är magiskt. Något jag lever på länge efteråt.

    Sen är det ju alla möten. Jag älskar hur enkelt det är att prata med folk på Närcon. Man behöver bara peka på någons cosplay och säga “du är SÅ snygg som den där karaktären” och plötsligt står man där och pratar som om man känt varandra i evigheter. Det är så himla fint. Det finns ingen annan plats där jag känner mig lika hemma.

    Jag längtar också efter känslan när man går in på området för första gången. När musiken hörs på håll, när man ser folk springa runt i färgglada peruker, och när man liksom bara… kliver rakt in i en annan värld. Linköping förvandlas verkligen under de där dagarna. Och jag älskar det.

    Så ja. Jag räknar dagar nu. Och jag hoppas verkligen vi ses där. För även om det är cosplayen som får mig att börja längta, så är det alla ni som gör Närcon till det det är.

    /Jossan

  • Kamui Cosplay – en legend som format min cosplayresa

    Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Kamui Cosplay, eller Svetlana som hon egentligen heter, är inte bara en skicklig cosplayare. Hon är en hel rörelse. För oss som någon gång stått med en limpistol i handen och undrat varför inget fäster – hon har varit där. Och hon har visat hur man tar sig vidare.

    För mig började det hela med en YouTube-video. Jag skulle bygga min första rustning och var helt vilsen. Så trillade jag över Kamuis kanal – och allt förändrades. Inte bara för att jag lärde mig tekniker som faktiskt funkade, utan för att hennes sätt att förklara var så… mänskligt. Hon skämtade om misslyckanden, visade när något blev snett, och sa saker som ”det är okej att det inte blir perfekt direkt”. Det behövde jag höra.

    Svetlanas resa – och varför den inspirerar

    AI-generad bild på Svetlana a.k.a. Kamui Cosplay

    Svetlana började sin cosplaykarriär i Tyskland tillsammans med sin man Benni. Från början var det bara en hobby, men ganska snabbt insåg de att det fanns ett sug efter bra guider, mallar och tips. Så de byggde upp Kamui Cosplay till vad det är idag – en plattform med böcker, workshops, tutorials och massor av inspiration.

    Det jag älskar med henne är att hon inte bara fokuserar på resultatet. Det handlar inte om att vinna tävlingar eller bli bäst. Det handlar om skapande, gemenskap och nörderi. Och det märks i allt hon gör – från hennes böcker om EVA foam till hennes ärliga inlägg på Instagram om stress och press i cosplayvärlden.

    Så vad betyder Kamui för mig?

    Kamui är som en mentor på avstånd. Jag har lärt mig grymma tekniker från henne, absolut. Men ännu viktigare – hon har fått mig att våga. Att våga prova nytt material. Våga misslyckas. Våga visa upp mitt arbete även när det inte känns ”klart”.

    När jag hörde att hon skulle komma till ett event här i närheten blev jag helt skakig. Jag vet att det kanske låter fånigt – men för mig är det stort. Att få tacka henne. Kanske visa ett foto på något jag byggt. Få höra något litet tillbaka. Det är inte varje dag man får möta någon som påverkat en så mycket.

    Jag vet redan att jag kommer stå där med hjärtat i halsgropen, men jag tänker inte backa. För cosplay handlar om mod också. Om att stå för sitt hantverk, hur det än ser ut.

    Och vet du vad? Om du också har följt Kamui – kom fram! Så nördar vi ihop. Vi ses där.

    /Jossan 💜