Av Jossan, cosplaysweden.se
När hallens brus slocknar
Jag kommer hem, vrider om nyckeln och allting stannar. Peruken på hatthyllan ser ut som en sovande katt. Skorna pekar mot dörren som om de vill tillbaka. Det är märkligt hur ljudet från DreamHack dröjer kvar i kroppen som en rest av hav: ett avlägset dån, en puls som fortsätter fast allt är tyst. Jag sätter mig på golvet, lutar ryggen mot väggen och låter axlarna sjunka. Det är först då jag märker hur lätt jag andas.
Det finns stunder efter en con som känns större än helgen själv. Det är inte bilderna, inte likesen, inte ens minnet av scenerna. Det är det där stilla rummet som öppnar sig när allt är över. Det rummet är mitt just nu. Och jag tror att jag söker tillbaka till DreamHack om och om igen för att få tillgång till just det: efterklangen.
Cosplay som ett andra skinn
Under helgen bar jag två gestalter. Inte bara dräkter, utan sätt att vara i världen. Den ena var tyngre, med skugga och kant. Den andra mjukare, som om den bad mina rörelser om tålamod. Båda var sanna. Det är något med cosplay som gör att jag kan prova mina gränser utan att behöva förklara mig. Jag går från “jag” till “en annan jag” och tillbaka, och i skarven finns något som liknar hemlighet. Inte hemlighetsfull för andra, mest för mig.
Det andra skinnet talar ett annat språk. När jag tar på mig masken hör jag mig själv svara lite långsammare, stå lite rakare, lägga vikten annorlunda i steget. Alla de där små sakerna blir som ett alfabet. Det är inte teater. Det är mer som att kroppen minns ett alfabet jag lärde mig innan jag visste att jag kunde. Och mitt i sorlet av musik, tangentbord och vänners skratt så blir det tydligt: jag klär inte bara ut mig. Jag letar efter en ton som bär.
Ansikten jag möter, ansikten jag bär
Det är nästan komiskt hur jag minns DreamHack i ansikten. Inte i program, inte i tider. Jag minns någon som log med hela ansiktet och gjorde en liten vinkning som kändes som en hemlig hälsning. Jag minns blicken hos en person som precis vågade gå fram för att säga: “Jag gillar din tolkning.” Jag minns också mitt eget ansikte i en spegel längre in i hallen. Det där korta ögonblicket när jag ser mig själv genom dräktens inre fönster och det klickar till: jag bär en gestalt, men den bär mig tillbaka.
Cosplay blir ett sätt att se andra. Det är en sorts samtycke i luften: vi låtsas, men låtsas på riktigt. Vi bär sagor som slitna jackor, inte för att gömma oss, utan för att kunna mötas utan de koder som brukar komma först. När vi nickar mot varandra är det som om vi säger: “Jag fattar. Jag ser vad du försöker.” Den frasen är mjuk och stor på samma gång.
Ljuset, ljudet, rummet
DreamHack har ett eget väder. Ljus som sveper över golv som vågor. Ett beat som inte jagar, bara påminner. När jag går mellan hallarna känns det som att byta klimat. Det öppnar och sluter om mig. Jag märker hur jag lägger märke till små saker: glansen i en målad kant, en spricka i foam som inte stör, bara berättar att den här rustningen har rest. Jag hör hur någon skrattar i en annan riktning och skrattet följer mig som en tråd.
Det är något med massor av människor som samlas kring valda världar som gör att luften tjocknar av betydelser. Jag går inte i en kö, jag går i ett flöde av minnen som ännu inte hänt. Varje gång någon stannar mig, varje gång jag blir ett motiv, känns det inte som att bli avbruten. Det känns som att bli till.
Fotot som sanning och löfte
Jag tänker mycket på kameran. Den dyker upp som ett öga som frågar utan att tränga sig på: “Får jag fånga din version av dig?” När jag säger ja är det inte bara för att få en bild. Det är för att få ett kvitto på att det jag bär på riktigt händer. Den första bilden i en serie brukar bli stel. Den andra lossnar lite. Den tredje är ibland träff. Men nästan alltid är det mellanrummet som känns. Det där bokstavliga andetaget innan posen hittar sin form. Just där befinner jag mig helt. Masken hamnar rätt, blicken hittar ett hem, jag står inte längre och väntar – jag är i bilden.
När jag ser bilderna efteråt blir jag inte alltid träffad av hur “bra” något blev. Jag blir träffad av hur närvarande jag ser ut. I en av helgens bilder står jag i kanten av en ljusstrimma. Dräkten glimmar inte, men den andas. Jag ser att jag var där. Jag ser att jag ville vara där.
Tröttheten som mjuk kompass
Det finns en särskild sorts trötthet efter en con. Den är inte vass. Den skär inte. Den är varm och vet var den ska. Den lägger sig över axlarna och säger: “Nu räcker det.” Den rösten brukar jag försöka lära mig att lyssna på. Under helgen blir jag ibland för stark för mitt eget bästa. Jag glömmer tid, glömmer hunger, glömmer att jag bär tyngd. Efteråt kommer allt tillbaka som en sorts ordning. Kroppen radar upp det som hänt och pekar: här fanns glädje, här fanns nervositet, här fanns stillhet.
Tröttheten visar mig vad som spelade roll. Inte vad som syntes mest. Den säger: “Minns när någon tog din hand för att du skulle ta ett steg upp utan att snubbla.” Den säger: “Minns att du skrattade åt något helt oviktigt och att det skrattet öppnade en hel eftermiddag.” Den pekar inte mot scenen. Den pekar mot de små broarna mellan människor.
Tystnadens efterklang
När jag stänger dörren hemma hör jag min egen röst igen. Den låter annorlunda efter DreamHack. Lite mer jord, lite mindre brus. Jag tar av mig dräktens sista del och det känns inte som att kliva ur något. Det känns som att lägga ifrån mig ett ord som blivit sagt. Tystnaden är inte tom. Den är full av betydelser som får utvecklas i fred. Jag går runt i lägenheten som om jag bar på en hemlig nyckel. Inget magiskt. Bara förståelsen att kroppen vet mer än den hinner säga under en helg.
I köket skramlar jag med ett glas. Vattnet smakar som ett tunt löfte. Jag tänker på hur lätt det är att tro att allt handlar om att bli sedd. Men det som bär, tänker jag, är stunderna när jag får syn på mig själv utan att jaga det. När jag märker att jag står stadigt, med eller utan rustning.
Masken som spegel
Det är lätt att prata om masker som något vi gömmer oss bakom. Jag upplever det sällan så. Masken jag bar i helgen var mindre vägg, mer spegel. Genom den kunde jag studera min egen längtan utan att den kändes som ett krav. Jag märkte var jag vågade ta plats, var jag tvekade, var jag började överprestera. Dräkten gjorde det synligt. Det blev enkelt att förlåta sig själv för små snedsteg. En repad kant är inte ett misslyckande. Den är ett vittne. “Jag var med.” Den frasen återkommer i huvudet som ett lugn.
Gemenskapen i mellanrummen
Det är konstigt hur stark gemenskapen känns när man inte pratar. I en korridor gör vi plats för varandra utan att se det som en gest. En hand vilar kort på en axel för att visa riktning. Någon nickar mot en vattenautomat och jag följer. Vi delar inte alltid ord, vi delar riktning. Det är kanske det finaste jag vet med den här kulturen: den kollektiva takten. Den som inte kräver att vi är likadana, men som gör oss rytmiska tillsammans.
Jag minns en stund när jag stod vid en vägg och bara tittade. Jag kände mig inte ensam, bara vilande. Andras röster passerade som vind. Någon stannade en bit ifrån, lutade sig också mot väggen. Vi såg inte på varandra, men det fanns ett rofyllt “hej” i avståndet. Jag tog med mig det hem. Den sortens hej har jag saknat ibland utanför de här rummen.
Hemresan och det mjuka bokslutet
Hemresan var grå på det där bra sättet. Ett tåg som rörde sig i lagom fart, landskap som vek undan utan att göra väsen. Jag lade dräktsakerna prydligt i en påse och lät händerna vila i knät. När tåget stannade i små orter såg jag människor stiga på med väskor som bar andra historier. Jag tänkte att våra helger inte är så olika ändå. Vi gör något vi bryr oss om. Vi vill känna att dagarna rymde oss. Vi vill lägga huvudet på kudden och veta att något i oss fick andas.
När jag klev av tåget var luften sval och smidig. Jag gick långsamt för att låta tankarna hinna ikapp. Bakom mig försvann vagnen, framför mig lyste en gata jag gått tusen gånger. Den såg ny ut. Det räckte.
Vad som dröjde sig kvar
Det jag tog med mig från DreamHack var inte “bäst i något”. Det var inte ens starka ögonblick staplade på varandra. Det var en låg, stadig känsla av riktning. Som ett hjärtslag på sparlåga som ändå håller allt igång. Jag bar något och blev buren tillbaka. Jag såg människor och blev sedd på ett sätt som inte mätte, bara noterade: “Du är här.” Ibland räcker det.
Jag tänker att cosplay för mig är ett sätt att resa utan att lämna min plats. En möjlighet att prova hur jag låter när jag vågar mer, och hur tyst jag kan vara utan att försvinna. I hallarna blir det tydligt att vi inte behöver rättfärdiga vår lek. Vi bara leker, och i leken uppstår allvar. Inte hårt allvar, utan det där mjuka som gör att blicken stannar och hjärtat svarar.
Att återvända utan att springa
Nu, hemma, känns inte nästa event som en sträcka jag måste vinna. Det känns som en stig jag redan börjat gå. Dräkterna får vila på sina krokar. Peruken slumrar. Någonstans i mig har det lagt sig ett stilla sediment: damm från mässgolv, små ord jag inte hann skriva upp, värme från händer som höll i kameror, tyg, remmar, kaffe. Allt det lägger sig som ett tyst arkiv. Jag vet att jag kommer öppna det en kväll när det regnar. Jag kommer riva lite foam, dra en söm, måla en kant, och utan att tänka kommer kroppen minnas vägen från hallen, genom sorlet, ut i luften igen.
Jag behöver inte stora ord för det. Jag behöver bara konstatera: jag var där. Jag är här. Masken och jag talar med varandra. Vi kommer ses igen.
— Jossan, cosplaysweden.se
